Ett avslutat kapitel

Min tid på Rudbeckianska är nu över. Hur det känns? Jag trodde att det skulle kännas som att springa över mållinjen efter ett ultramaraton (totalt utpumpad, helt färdig och extremt nöjd) men jag känner mig inte ett dugg färdig, jag är mer levande än någonsin! Jag har fällt mina första villebråd, några harar eller så, men mitt sikte är inställt på albatrossen. Nej, dålig metafor, jag vill ju inte döda någon. Särskilt inte albatrosser: de är ju utrotningshotade! Ha ha ha.

Vad var bäst? Utspringet! Vi sjöng nog förfärligt dåligt... men det var oslagbart att mötas av en armé av älskade ansikten som ville gratulera till studenten, betygen (alla MVG, kan knappt fatta att jag klarade det), stipendium, att jag är jag. Tack! Jag kände mig som en kalv på vårbete. Där och då, på skolgården, mitt i folkmassan förstod jag att jag var klar, att det var på riktigt. Paraden var hemsk, det gick för fort och jag hade inte tid att njuta för att jag var för fokuserad på att hålla mig på benen. Flaket däremot var en fantastisk upplevelse när vi åkte på Vasagatan och Stora gatan, då det var mest drag och vår musik fortfarande fungerade. Jag minns att jag tänkte att det kändes som att jag firade med hela Västerås. Mottagningen var också väldigt mysig med så många kära släktingar och vänner och SÅÅÅ GOD MAT. Ger versalerna intrycket att maten var det viktigaste? Det var den också! Nä ja ba skoja. 

"Dagen-efter"-klichén säger ju att studenterna somnar som världens lyckligaste (och fullaste) och vaknar upp som arbetslösa (och bakfulla). För mig var det tvärt om. Jag somnade bara halvnöjd med den dyngsura kvällen, men vaknade glad, pigg och inte bakfull. Mitt halvtomma (i positiv bemärkelse) rum påminner mig hela tiden om att den här eran är förbi, att en ny tid nalkas med lust och fägring stor. Precis som blomstertiden, ja, just som ett brev på posten (Obs läses med gammal-svensk-dam-uttal). 

Jag sprang inte över mållinjen igår när jag sprang ut ur gamla huvudbyggnaden till min familjs öppna armar. Det var startskottet. Det är nu mitt lopp börjar. Loppet med utspikade milstolpar runt varenda hörn är förbi, nu är det jag själv som bestämmer vilka milstolpar jag ska nå, när jag ska nå dem, hur jag ska nå dem. Jag skriver spelreglerna, jag ändrar dem efter behag, jag är tävlingsledaren, författaren, spelaren, löparen och huvudpersonen. Visst kommer jag sakna det strukturerade, inrutade livet som var lätt att leva, där jag gick i korridorerna med mina vänner, var lärarnas favorit, visste precis vad jag gjorde och vad jag ville, vart jag skulle, och de enda bekymren var prov, inlämningar och att hålla reda på träningstider och nycklar. När jag har fångats av den alltför fördelaktigt glittrande och lockande nostalgin ska jag minnas känslan som jag har just nu. Att det är nu. Nu NU NU NU. Det är nu det börjar.